När vi åkte in till specialist mödravården måndagen den 23/2 hade vi inte räknat med att bli borta i 11 dygn! men jag hade gett mig fan på att jag skulle inte hem så länge barnen låg i magen!
De satte igång mig vid 17 och vid två på natten gick vattnet. Jag låg då på avd 44 och Patrik hade fått åka hem för natten. Blev nerskickad till förlossningen och ringde tillbaka Patrik. Vi trodde ju att nu kommer de nog snart hända nåt, men tji fick vi!
Jag fick tre omgångar med gel för att få igång livmodertappen, men de hände inte jätte mycket! låg med verkar till och från och fick sova på petidin sprutor på nätterna då verkarna höll på utan pauser emellan, jag blev mer och mer utmattad för var timme som gick! jag svällde mer och mer och graviditetsklådan spred sig på kroppen! Det kliade och brände som FAN! jag sattes på antibiotika eftersom vattnet gått och timmarna gick! på onsdag eftermiddag mådde jag riktigt pecka! hade varit igång på verkstimularenade dropp hela dagen med verkar och lustgas och sen åkte jag på nån feberfrossa! hade öppnad mig ca 3 cm och det hade gått 2 dygn. Började bli rätt skraj för hur det skulle sluta! kände att min kropp inte skulle fixa det oavsett vad och ville bara att verkarna skulle sluta och de skulle snitta mig!
Det ena skiftet löste av det andra och jag tror jag träffat större delen av personalen på förlossningen!
Stackars Patrik, han var en klippa och fanns där hela tiden, vad hade jag gjort utan honom?? Läkarna ville så gärna att det skulle ske vaginalt men jag börjarde be till gud att de skulle plocka ut mina tjejer via snitt för jag började bli skit rädd att det skulle gå galet i slutändan annars!
De hade full koll på tjejerna hela tiden via CTG (fy fan vad jag e trött på den apparaten!!)! de mådde jätte bra, minsta tecken på att deras tillstånd skulle svajja så hade det blivit snitt!
på torsdag morgon vid 05.00 satte de igång verkstimulerande droppet igen och då var jag öppen cc 5 cm, när sen kollade mig vid 08.00 var det fortfarande 5 cm!!!
jag bävade för vad läkaren skulle säga vid ronden kl 09.00, var livrädd för att de skule säga att vi skulle prova några timmar till...
klockan 09 kommer en kvinnlig läkare in och ger mig ett rakt besked, inget jävla velande längre!
Hon sa bara: stäng av droppet och förbered för snitt!! oj oj, jag blev så himla lättad och glad så jag bara grät rakt ut! Äntligen skulle jag få ut dem! 39+3, nästan 40 hela veckor fick de ligga där inne...
Lite nervös blev jag inför snittet, att ligga vaken medan de öppnar upp magen.. hmm... men läkaren som gjorde det och all personal var underbar! jag kände inte ett smack och fort gick det! helt plötsligt stod de och höll upp en flicka på var sida mitt huvud! helt overkligt!
Dygnet som följde var jag inte särskilt närvarande...Patrik var med tjejerna nera på neonatal för lite värme och övervakning. Nadia ar ngt kall och andades lite dåligt. de ville ha lite koll på henne bara! jag hade så ont och kom inte ur sängen alls! fick smärtstillande och låg och yrade och kräktes ( inte första gången denna vecka...)
men sen kom de upp till mig och jag fick börja vara lite delaktig. Patrik hade lite svårt att släppa taget..hihi. Han hade ju haft dem själv första dygnet och de var redan tajta :-)
sakta men säkert kom jag på fötter igen, men bara för att åka på en havandeskapsförgiftning ( ja, man kan tydligen få det i efterhand!!) mina levervärden mm var dåliga och blodtrycket alldeles för högt! åt citadon dygnet runt mot en huvudvärk jag alldrig upplevt förut! vi blev kvar på avd 44 i 8 dygn innan vi äntligen fick åka hem fre 6/3
Nu är det helt underbart att vara hemma med Nadia, Alexandra, Patrik och lille Abbe! jag funkar igen och mina tjejer är helt underbara! Tiden inlagd börjar suddas ut och jag njuter till 100 % men jag skulle nog inte ge mig på det igen! men det behövs inte heller för nu har jag världens goaste två tjejer!
Är mäkta imponerad av allt personal jag stött på, de är ju helt fantastiska! och hur hade jag tagit mig igenom detta utan min Patrik!?! Du är BÄST!
